Vissa problem går inte att lösa med den första idén. En tonåring kan prova det ena tillvägagångssättet efter det andra utan att komma närmare ett resultat. Då är det lätt att tänka att man bara måste kämpa hårdare, prova snabbare eller hitta ännu fler alternativ. Ibland är det mer hjälpsamt att stanna upp och formulera om problemet.
Vid svårare uppgifter handlar det inte bara om uthållighet. Det är också viktigt att kunna avgöra om man ska fortsätta på samma sätt, dela upp problemet i mindre delar, göra ett litet test, ta in ett annat perspektiv eller formulera om själva frågan.
Ta reda på var arbetet har kört fast
När något inte fungerar blir den första reaktionen ofta väldigt allmän: ”Det går inte.” Men den formuleringen hjälper inte till att avgöra vad som behöver ändras. Det är mer användbart att sätta ord på exakt var processen stannade.
Tonåringen kan ställa sig fyra frågor:
- Vad fungerar redan? Vilken del av problemet har jag löst eller förstår jag?
- Var uppstår svårigheten? Gäller det information, arbetssätt, ett beslut eller samarbetet?
- Vad har jag redan provat? Då undviker jag att upprepa samma sak under ett annat namn.
- Vad saknar jag? Information, tid, ett verktyg, återkoppling eller ett annat perspektiv?
Ju mer exakt man kan beskriva var det har kört fast, desto lättare blir det att välja nästa steg.
Dela upp ett stort problem i mindre frågor
Ett komplext problem känns ofta svårt eftersom det består av flera frågor på en gång. Ett skolarbete kan till exempel handla om att välja ämne, hitta underlag, fördela arbetet, skapa en slutprodukt och presentera den. Om man försöker lösa alla delar samtidigt uppstår lätt oreda.
Det hjälper att omvandla den stora uppgiften till en serie mindre frågor. I stället för ”Hur blir vi klara med hela projektet?” kan gruppen fråga:
- Vad ska resultatet bli?
- Vad behöver vi ta reda på först?
- Vilken del hindrar de andra?
- Vad kan göras oberoende av resten?
- Vad måste bli klart i dag och vad kan vänta?
Att dela upp uppgiften betyder inte att man förenklar bort något viktigt. Målet är att skapa en ordning som gör det möjligt att komma vidare.
Kontrollera att ni arbetar med rätt fråga
Ibland kör man fast inte för att man saknar en bra lösning, utan för att problemet är fel formulerat.
Tänk dig en skolgrupp som försöker hitta ett sätt att få alla elever att använda en viss app. Efter flera misslyckade förslag kanske gruppen inser att den egentliga frågan inte är ”Hur får vi dem att använda den?” utan ”Varför vill de inte använda den?” eller ”Vilket problem var appen tänkt att lösa från början?”
En ny formulering av problemet kan öppna möjligheter som inte syntes i den ursprungliga frågan.
Prova att formulera frågan på några olika sätt:
- Vad är det viktigaste målet?
- Vilka antaganden gör vi utan att ha kontrollerat dem?
- Vad skulle förändras om ett av antagandena inte stämde?
- Går problemet att beskriva ur den berörda personens perspektiv?
När tiden är knapp, avgör vad som måste bli tillräckligt bra
Under tidspress går det inte att arbeta lika grundligt med allt. Tonåringen behöver därför kunna skilja mellan det som måste hålla hög kvalitet och det där en fungerande lösning räcker.
| Situation | En bra fråga att ställa |
|---|---|
| Ont om tid | Vad är det minsta som måste fungera? |
| Många alternativ | Vilka två har störst chans att fungera? |
| Osäkert resultat | Vad kan vi snabbt testa? |
| Stor uppgift | Vilken del blockerar allt annat? |
Det här är inte att ge upp kvaliteten. Det handlar om att prioritera. Om gruppen lägger halva tiden på att finslipa en detalj som knappt påverkar resultatet kan det senare bli ont om tid för det viktigaste.
Gör ett litet test i stället för ett stort beslut
När man väljer mellan två lösningar och inte vet vilken som är bäst behöver man inte alltid gå på känsla. Om det är möjligt kan man prova båda i liten skala.
I ett skolarbete kan gruppen jämföra två presentationsförslag med en liten grupp klasskamrater. För en teknisk idé kan man bygga en enkel modell. När arbetsuppgifter ska organiseras kan man testa ett nytt sätt att fördela arbetet under en dag.
Ett litet test är särskilt användbart när det ger svar på en konkret fråga. ”Vi provar” är för otydligt. Det är bättre att veta exakt vad man vill ta reda på.
Ett nytt perspektiv är inte samma sak som en slumpmässig idé
När vanliga lösningar inte fungerar kan inspiration från ett annat område vara till hjälp. Det betyder inte att man ska kopiera vad som helst från en film, ett spel eller naturen. Det är mer givande att leta efter en liknande princip.
Om en grupp arbetar med trafikstockningar kan den fundera på hur människor rör sig i en byggnad, hur uppgifter fördelas i en grupp eller hur vissa system i naturen undviker trängsel. Sedan undersöker gruppen vilken princip som går att överföra och vilken som inte gör det.
På så sätt utvecklas kreativiteten utan att idén tappar kontakten med det verkliga problemet.
Be om hjälp på ett sätt som stödjer det egna tänkandet
Det kan vara mycket effektivt att be en lärare, klasskamrat eller någon med mer erfarenhet om hjälp. Men om tonåringen bara säger ”Jag vet inte vad jag ska göra” kan svaret lätt bli en färdig lösning, så att hen slutar arbeta med problemet själv.
Det är bättre att be om hjälp på ett konkret sätt:
- ”Kan du säga om jag har förstått uppgiften rätt?”
- ”Vilket av de här två alternativen tror du innebär störst risk?”
- ”Jag saknar en informationskälla. Var skulle du leta?”
- ”Kan du se om jag har missat ett uppenbart fel?”
Sådan hjälp kompletterar det egna tänkandet i stället för att ersätta det.
En paus kan vara en del av lösningen
Efter en lång stunds koncentration kan man fastna i samma sorts lösningar. En kort paus kan hjälpa en att se saken på ett nytt sätt, särskilt när fler försök inte ger någon ny information.
Pausen fungerar bäst när det är tydligt när och hur man ska återuppta arbetet. I stället för att skjuta upp det på obestämd tid kan man säga: ”Jag tar en paus på tjugo minuter och börjar sedan med att fråga mig vad jag hittills har tagit för givet.”
Vila står inte i motsats till problemlösning när den hjälper till att bryta ett improduktivt upprepande.
Gör oenighet i gruppen till ett experiment
Om gruppen inte kan enas riskerar diskussionen att gå i cirklar. Alla upprepar sin åsikt utan att ny information tillkommer. Då kan det hjälpa att omvandla konflikten till en fråga som går att undersöka.
I stället för ”mitt förslag är bättre” kan gruppen fråga:
- Vilket förslag går snabbast att genomföra?
- Vilket kräver minst resurser?
- Vilket passar bäst med uppgiften?
- Vad kan vi testa på en liten del av projektet?
Då väljer gruppen inte enbart utifrån vad man tycker bäst om. Den tar fram kriterier som gör det möjligt att jämföra förslagen.
Fler lösningar leder inte alltid till framsteg
Brainstorming kan vara användbart, men antalet idéer löser inte problemet i sig. Om tio förslag bygger på samma antagande lär ett elfte, liknande förslag knappast föra arbetet särskilt långt.
Efter några misslyckade försök kan det därför vara klokt att sluta ta fram fler alternativ och i stället jämföra vad de har gemensamt. Vilka antaganden återkommer? Finns det något villkor som ingen har ifrågasatt?
En enkel arbetsgång när inget fungerar
Vid en svår uppgift kan den här korta arbetsgången hjälpa dig att avgöra vad du ska prova härnäst:
- Beskriv exakt var problemet ligger: Vad är det konkret som inte fungerar?
- Skriv ned vad du redan har provat: Då blir det tydligt vad som redan har testats.
- Kontrollera antagandena: Vad bygger lösningarna på?
- Formulera om frågan: Beskriv problemet med andra ord eller ur ett annat perspektiv.
- Välj ett litet test: Försök få ny information med så liten insats som möjligt.
- Ta in ett annat perspektiv: Be om konkret återkoppling.
- Bestäm nästa steg utifrån resultatet: Fortsätt, ändra arbetssätt eller dela upp problemet på ett annat sätt.
Arbetsgången hjälper inte bara till att hitta en lösning. Den lär också tonåringen att se när det inte längre hjälper att pressa på i samma riktning. Komplexa problem löses ofta inte med större ansträngning, utan med en bättre fråga, ett mindre test eller ett nytt perspektiv.
