Du pratar med din partner och barnet vill visa en teckning. Du säger ”en liten stund”, fortsätter samtalet och snart ropar barnet på dig igen, den här gången högre. Till slut säger du kanske: ”Avbryt oss inte hela tiden.” Men barnet vet ännu inte alltid hur det ska be om ordet eller när det får tala.
Vid återkommande avbrott kan ni prova en enkel överenskommelse om turtagning i samtal. Barnet får öva på att visa att det vill säga något och vänta en kort stund. Den vuxna ansvarar för att uppmärksamma barnet och verkligen ge det utrymme att prata. Anpassa upplägget efter om barnet är förskolebarn eller yngre skolbarn och efter vilken typ av överenskommelse det redan förstår.
Ta först reda på vad barnet behöver säga
Innan du påminner om regeln, försök snabbt förstå situationen. Barnet kanske vill visa något det har skapat, berätta mer om en gemensam upplevelse, fråga om ett obekant ord eller be om hjälp. Att barnet avbryter säger inte i sig vilket behov det handlar om. Om det inte är tydligt kan du fråga: ”Vad är det som händer?”
Lägg också märke till hur samtalet går. Har barnet över huvud taget fått möjlighet att delta? Skjuter ni upp barnets fråga gång på gång? Pratar flera personer samtidigt, även vuxna? Innan du ger ännu en påminnelse, fundera på om familjens regler faktiskt går att följa i just den situationen.
Gör inte väntan till ett villkor för hjälp vid smärta, fara eller om någon gör barnet illa. I ett lugnt ögonblick kan du förklara att barnet får avbryta direkt när det gäller något sådant. Använd tydliga exempel, till exempel att barnet har skadat sig eller att någon är dum mot det. Om barnet inte kan avgöra om något kan vänta får det fråga dig, så bedömer ni situationen tillsammans.
Kom överens om hur barnet ber om ordet och hur du svarar
Förklara den nya överenskommelsen när det är lugnt. Välj en enkel mening eller gest som känns bekväm för barnet och som du faktiskt kan lägga märke till. Barnet kan säga ”Jag vill säga en sak” eller räcka upp handen. Hemma behöver ni inte använda skolans sätt att begära ordet om ett kort tilltal fungerar bättre.
Överenskommelsen bör innehålla tre konkreta steg:
- Barnet ber om ordet. Det använder den överenskomna meningen eller gesten så att du förstår att det vill delta.
- Den vuxna svarar och anger en kort väntan. Till exempel: ”Jag hör dig. Jag pratar klart den här meningen, sedan är det din tur.”
- Den vuxna lämnar över ordet. När meningen är färdig vänder du dig till barnet: ”Vad var det du ville berätta?” Sedan låter du barnet prata.
Börja med ett samtal där du verkligen kan hålla det du lovar. Om du behöver avsluta ett långt telefonsamtal är ”efter den här meningen” kanske inte en realistisk överenskommelse. Säg i stället att ni pratar efter samtalet och fundera vid behov tillsammans på vad barnet kan göra under tiden eller vem det kan vända sig till.
Visa turtagning i ett kort samtal
Exempel: Två föräldrar sitter vid bordet och bestämmer när familjen ska åka på utflykt. Barnet kommer med en teckning och börjar berätta vad det har ritat. Den ena föräldern säger: ”Du vill visa oss teckningen. Jag ska prata klart om när vi åker, sedan tittar jag på den.” Föräldern avslutar meningen ”Vi åker på lördag morgon” och vänder sig sedan till barnet.
Nu kan föräldern fråga: ”Vad är det på bilden?” Barnet får utrymme för det som det kom för att berätta. Om du i stället börjar ge en lång tillsägelse om barnets beteende skjuts själva samtalet upp igen. Håll därför påminnelsen kort och intressera dig också för det barnet vill visa eller berätta.
Ni kan först prova överenskommelsen som en kort lek. En förälder börjar berätta om sin dag, barnet ber om ordet under den första meningen och får sedan prata när meningen är klar. Byt därefter roller. Det räcker med ett försök där ni båda ser hur väntan tar slut.
Påminn om det överenskomna steget vid nästa avbrott
Om barnet börjar prata direkt efter att ha tilltalat dig kan du säga kort: ”Jag vet att du vill säga något. Jag pratar klart meningen först.” Ge sedan barnet ordet, även om du behövde vägleda det. Målet med övningen är att genomföra hela turtagningen, inklusive möjligheten att uttrycka sig.
Undvik etiketter som ”du är så ouppfostrad” och frågor som ”hur många gånger ska jag behöva säga det?”. Beskriv i stället exakt vad som händer: ”Nu pratar vi båda samtidigt.” Bestäm sedan vem som avslutar sin tanke och vem som pratar därefter. Då får barnet information som går att använda i just den stunden.
Om barnet är upprört, gråter eller försöker få din hjälp mycket intensivt, avbryt övningen och ta reda på vad det behöver. Ni kan återkomma till överenskommelsen senare. Om du själv inte lyckas svara lugnt kan du säga: ”Jag höjde rösten. Jag försöker säga det igen.”
Anpassa överenskommelsen efter var samtalet stannar upp
När upplägget inte fungerar, försök se exakt vilket steg som blir svårt. Följande alternativ är förslag att prova. Ta reda på orsaken tillsammans med barnet i stället för att dra slutsatser om varför det beter sig på ett visst sätt.
| Det du lägger märke till | Det du kan ändra |
|---|---|
| Barnet ropar allt högre efter att ha bett om ordet. | Kontrollera om barnet uppfattade ditt svar. Prova en kort bekräftelse med ord i stället för en diskret nickning. |
| Barnet har glömt vad det ville säga när det har väntat. | Korta väntan. Låt barnet säga ett nyckelord, till exempel ”teckning”, som ni återkommer till. |
| Barnet börjar prata vid varje kort paus. | Lämna tydligt över ordet: ”Nu är det din tur att prata.” Under övningen behöver barnet inte tolka betydelsen av varje paus. |
| Barnet turas om i ett kort samtal men avbryter upprepade gånger i ett långt. | Dela upp samtalet så att barnet får delta tidigare. Försök ta längre ämnen när någon annan också kan ge barnet uppmärksamhet. |
Anpassa väntetiden efter vad barnet klarar i den aktuella situationen. Börja kanske med att bara avsluta en kort mening. Om det är svårt att be om ordet med ord kan ni komma överens om en enkel gest. Försök inte samtidigt kräva en exakt formulering, ögonkontakt och att barnet sitter helt stilla.
Om svårigheterna återkommer även i skolan kan du prata med läraren om konkreta situationer. Ta reda på hur barnet får ordet i klassen och vilken påminnelse som hjälper. En överenskommelse hemma kan behöva se annorlunda ut än ett samtal i en hel klass. Förklara skillnaden för barnet.
Skydda barnets utrymme när det själv pratar
Använd regeln om turtagning även när du själv lyssnar. När barnet berättar om något, försök låta det avsluta sin tanke även om det pratar långsamt eller börjar med en oviktig detalj. Om du inte förstår, ställ en förtydligande fråga. Vänta med att rätta uttalet eller fylla i berättelsen om det inte behövs för att förstå.
När syskon pratar kan du hjälpa dem att hålla den överenskomna ordningen: ”Lea får prata klart om det här, sedan berättar du om din upplevelse.” Se samtidigt till att alla får utrymme. Om ett barn pratar mycket länge kan du hjälpa det att hitta en naturlig plats att lämna över ordet: ”Berätta klart hur leken slutade, sedan lyssnar vi på Tomas.”
Följ en förändring vid nästa samtal
Välj ett kort och lugnt samtal hemma och påminn i förväg om hur barnet ber om ordet. Lägg märke till om barnet försöker använda överenskommelsen och om du ger det utrymme efter väntan. Om det lyckas med din hjälp kan du ändå beskriva det konkreta resultatet: ”Du väntade tills jag hade pratat klart, och sedan lyssnade jag på din idé.”
Det är också ett framsteg om barnet kan säga ”jag pratade inte klart än” eller om du själv märker att du avbröt och lämnar tillbaka ordet. Nästa gång kan ni fortsätta från den del av överenskommelsen som redan fungerade. Om det blev svårt vid en lång väntan, planera ett kortare samtal där båda får möjlighet att delta.
