Ditt barn kommer hem från skolan eller en utflykt och säger: ”De ville inte ha med mig.” Kanske hade de andra redan börjat leka, eller så sa någon att det inte fanns plats. Som förälder vill du ofta genast skydda barnet, tala om vad det ska göra eller kontakta den vuxna som ansvarade för gruppen. Men börja med att ta reda på vad som hände och vad barnet behöver just nu.
Ta reda på vilken sorts avvisande barnet har upplevt
”Ingen ville leka med mig” kan beskriva flera olika situationer. Leken kan redan ha varit i full gång och det kanske inte fanns någon naturlig plats för en till. Barnen kan ha blivit oense om reglerna. Någon kan ha avvisat barnet på ett otrevligt sätt. Eller så kan gruppen medvetet och återkommande ha lämnat barnet utanför. Liknande känslor betyder inte automatiskt att problemet är detsamma.
Försök få en bild av vad som hände utan att förhöra barnet. Fråga till exempel: ”Vad ville du leka?”, ”Vad sa du till dem?”, ”Vad svarade de?” och ”Vad hände sedan?” Ta också reda på om barnet hittade något annat att göra, om en vuxen fanns i närheten och om något liknande har hänt tidigare.
Bedöm situationen utifrån vad som hände och hur ofta
| Vad händer? | Vad behöver du ta reda på? | En rimlig reaktion |
|---|---|---|
| En lek är redan full | Gäller avvisandet bara den här leken, eller barnet mer generellt? | Hjälp barnet att hitta ett annat sätt att vara med eller en lämplig stund att fråga igen. |
| Barnen kan inte komma överens om reglerna | Handlar problemet om reglerna, rollerna eller sättet de pratar med varandra? | Hjälp dem att komma överens kortfattat, eller be en vuxen stötta dem med reglerna. |
| Barnet hamnar återkommande utanför gruppen | När händer det, vilka är med och hur ofta? | Prata med läraren eller ledaren och kom överens om vad hen konkret ska hålla utkik efter. |
| Det förekommer förolämpningar, hot eller förnedring | Är barnet tryggt, och vem kan ingripa direkt? | Sätt barnets trygghet först och se till att en ansvarig vuxen agerar. |
Prata med barnet utan att förminska eller dramatisera
Ett barn som känner sig avvisat behöver inte alltid ett råd direkt. Först behöver barnet märka att du tar besvikelsen på allvar. ”Det var väl inget, du hittar andra kompisar” kan vara välmenat, men går förbi det som gör ont just nu. Ett häftigt utbrott, som ”Dina klasskamrater är hemska!”, hjälper inte heller alltid. Barnet kan då känna att det måste trösta dig eller tona ner det som hänt.
Prova i stället: ”Det måste ha känts jobbigt att stå utanför när du ville vara med.” Fråga sedan: ”Vill du berätta vad som hände, eller vill du vara ifred en stund först?” På så sätt bekräftar du barnets känsla utan att dra slutsatser om vad de andra hade för avsikt.
Öva på att fråga om att få vara med, inte på att kämpa för att bli accepterad
En del barn vet inte hur de ska närma sig en lek som redan har börjat. De kanske står tysta vid sidan av, eller kliver in så plötsligt att de andra blir störda. När det är lugnt hemma kan ni öva på några fraser. Se dem inte som ett prov i social förmåga, utan som alternativ som barnet kan välja mellan.
- Fråga om att få vara med: ”Vad leker ni? Kan jag vara med i nästa omgång?”
- Erbjud en uppgift: ”Behöver ni någon mer i laget eller någon som räknar poängen?”
- Fråga ett barn: ”Vill du leka med mig efter rasten?”
- Om svaret blir nej: ”Okej, då gör jag något annat.”
Den sista meningen kan vara minst lika viktig som den första. Barnet behöver inte be om att bli accepterat eller bevisa att det förtjänar en plats. Det kan visa intresse och samtidigt respektera svaret. Men om avvisandet är otrevligt eller återkommer räcker det inte att bara lära barnet att tåla ännu ett nej.
Ett nej från en grupp behöver inte styra hela dagen
Det är viktigt att skilja mellan att själv välja en stund för sig själv och att vara ensam mot sin vilja. Om barnet säger att det vill rita på egen hand behöver du inte ingripa. Men om barnet sitter vid sidan, gråter och tittar på de andra som leker kan det behöva hjälp att hitta ett tryggt sätt att komma in i aktiviteten.
Pressa inte barnet att bli vän med en viss grupp till varje pris. Ibland hjälper regelbunden kontakt med en klasskamrat som delar barnets intressen mer än upprepade försök att ta sig in i ett slutet gäng. En fritidsaktivitet eller en mindre grupp kan ge ett nytt tillfälle att lära känna andra, men är ingen garanterad lösning på problem i den ursprungliga gruppen.
När ska du stötta på avstånd och när ska du ingripa?
Du kanske vill gå fram till de andra barnen och säga åt dem att ta med ditt barn i leken. Vid ett enstaka avvisande leder det inte nödvändigtvis till att barnet blir genuint inkluderat, och det kan göra situationen ännu mer pinsam. Samtidigt är ”Du får lösa det själv” inte rätt svar om barnet blir utestängt eller illa behandlat gång på gång.
Ställ dig tre frågor innan du agerar: Är barnet tryggt? Har barnet en rimlig möjlighet att påverka situationen själv? Upprepas avvisandet? Anpassa stödet efter svaren.
- Stötta i bakgrunden: Om situationen är vanlig och barnet vill försöka själv kan ni komma överens om en fras eller en annan lek.
- Hjälp barnet att komma in diskret: Om en vuxen leder gruppaktiviteten kan du be hen skapa en naturlig möjlighet för barnet att delta, utan att uppmärksamma barnet inför alla.
- Ingrip direkt: Vid hån, avsiktlig förnedring, hot eller fysiska angrepp behöver du ta upp barnets trygghet och barnens beteende med den som ansvarar för gruppen.
En vuxen kan inte tvinga fram vänskap. Däremot kan hen sätta regler för leken, dela in barnen i mindre grupper, se till att de turas om med olika roller och stoppa kränkningar. Det är skillnad mellan att tvinga fram en personlig relation och att ta ansvar för att gruppen fungerar tryggt.
Ett exempel från en skolutflykt
Exempel: Nioåriga Lea berättar efter en utflykt att de andra barnen inte ville ha med henne i en gemensam lek. Mamman börjar med att fråga vad som hände. Lea berättar att fyra klasskamrater redan hade bildat två par och sagt att de var tillräckligt många. Senare sa ett av barnen åt henne att ”gå och störa någon annan”. Lea blev ensam under större delen av rasten.
Mamman börjar inte med att uppmana Lea att ta mer plats. Hon säger: ”Jag förstår att det gjorde ont när de sa så. Skulle du helst vilja prova att leka med någon annan, eller vill du att din lärare hjälper dig?” Lea svarar att hon vill försöka fråga en klasskamrat vid nästa gemensamma aktivitet, men är rädd för att bli hånad igen.
Mamman skriver ett sakligt meddelande till läraren: ”Lea berättar att hon blev utanför en lek under utflykten och att någon också sa något otrevligt till henne. Jag vet inte hur situationen såg ut från ert håll. Kan vi prata om huruvida ni har sett att hon blir utestängd återkommande och hur hon kan få stöd att delta på ett tryggt sätt?” Läraren får då en konkret beskrivning av problemet och möjlighet att komplettera med sina egna iakttagelser.
Så pratar du med läraren eller aktivitetsledaren
När problemet uppstår i skolan, på ett läger eller under en gemensam träning är det ofta mer praktiskt att prata med en ansvarig vuxen än att själv försöka lösa saken med barn du inte känner. Börja med konkreta händelser, inte färdiga anklagelser. Berätta vad barnet har sagt, när det hände och hur situationen påverkar barnet. Fråga vad de vuxna har lagt märke till och vilket stöd gruppen kan få.
Försök komma överens om något konkret, inte bara att ni ”ska hålla koll”. Ni kan till exempel prata om vem som finns nära vid nästa fria lek, hur avvisanden hanteras under gemensamma aktiviteter och när ni ska följa upp. I en aktivitet med uttagningar eller i ett idrottslag kan förutsättningarna för att delta skilja sig från en obligatorisk skolaktivitet. Men regler går ändå att förklara utan att förlöjliga någon.
Om du misstänker att barnet blir illa behandlat kan du föra en saklig sammanställning av händelserna: datum, plats, vad som hände, vilka som var där och vem du har informerat. Försök inte få barn att erkänna något eller förhöra dem inför andra. Följ skolans eller arrangörens rutiner. Om barnet är allvarligt hotat behöver tryggheten säkras utan dröjsmål.
Reaktioner som är bättre att undvika
Försöket att hjälpa kan oavsiktligt lägga hela ansvaret på barnet som blivit avvisat. Var särskilt uppmärksam på sådana här reaktioner:
- ”Du måste vara modigare.” Mod kan hjälpa barnet att ta kontakt, men förändrar inte beteendet hos en grupp som medvetet förnedrar någon.
- ”Då behöver du inte vara kompis med dem.” Barnet kan träffa de här klasskamraterna varje skoldag och behöver mer än ett enkelt råd om att bryta kontakten.
- ”Jag ordnar det åt dig.” Om du agerar utan att förklara kan barnet bli överrumplat. Om det inte handlar om en omedelbar fara, berätta vem du vill prata med och varför.
- ”Säg något roligt så tar de med dig.” Vänskap är ingen belöning för en prestation. Barnet ska inte behöva vara underhållare för att förtjäna respekt.
Om avvisandet återkommer, se till helheten
Efter en enstaka jobbig upplevelse kan ett samtal och ett nytt tillfälle att träffa andra räcka. Men om barnet under längre tid inte vill gå till skolan, återkommande berättar om förnedring, undviker gemensamma aktiviteter eller förändras tydligt i sitt beteende, stanna inte vid att öva fraser hemma. Prata mer ingående med läraren eller skolans elevhälsa och sök vid behov professionellt stöd.
Välj ett konkret steg för den kommande veckan
Välj tillsammans med barnet en specifik situation: nästa rast, en fritidsaktivitet eller ett besök på lekplatsen. Kom överens om något som barnet själv kan påverka: fråga någon om att få vara med, välja en annan aktivitet eller be en vuxen om stöd. Om det redan står klart att barnet återkommande blir utestängt ligger nästa steg framför allt hos de vuxna som ansvarar för gruppens trygghet.
Efter aktiviteten behöver frågan inte bara vara om barnet fick en ny kompis. Fråga vad barnet provade, hur det kändes och vad det skulle vilja göra annorlunda nästa gång. Framsteg kan också innebära en växande känsla av trygghet och möjlighet att själv välja sina kontakter, inte bara fler inbjudningar till lek.
