Lyssna först, förklara sedan

Barnet behöver inte alltid en lösning direkt

Tänk dig att barnet kommer hem och säger: ”Ingen tycker om mig.” En naturlig reaktion kan vara att genast försäkra barnet: ”Det stämmer inte.” Du kanske har rätt, men barnet behöver inte känna att du har förstått hur det upplevde situationen.

Prova en metod i tre steg. Börja med att sätta ord på det du hör: ”Det verkar som att något gjorde dig ledsen i dag.” Fråga sedan om en konkret situation: ”Vad hände?” När du vet lite mer kan du ta reda på vad barnet behöver: ”Vill du bara berätta om det nu, eller ska vi fundera tillsammans på vad du kan göra?”

Att lyssna betyder inte att hålla med om allt. Om barnet har förolämpat någon kan du bekräfta besvikelsen och samtidigt säga att beteendet inte är okej. Till exempel: ”Jag förstår att du blev arg. Men det är inte okej att kalla någon fula saker.”

Var också uppmärksam på ditt eget tempo i en svår stund. En lång föreläsning avslutar ofta samtalet innan du hunnit få veta det viktigaste. En lugn fråga kan ge mer än fem välmenande råd.

Det är viktigt att inte försöka få barnet på bättre humör till varje pris. Att bli lyssnad på kan i sig vara det första stödet barnet behöver.

Prova i praktiken: Nästa gång barnet klagar, sammanfatta först känslan i en mening. Ställ sedan en öppen fråga. Vänta med råd tills du vet vad det egentligen handlar om.