En vana i hemmet kräver en överenskommelse
Var tydlig med vad som ska göras och vem som gör det
Alla i hushållet bestämmer sig för att bli bättre på att källsortera. Alla håller med, men kärlen blir överfulla eftersom var och en tror att någon annan ska gå ut med dem. Problemet handlar inte om miljöfrågan, utan om hur arbetet är fördelat. En gemensam rutin behöver ge svar på frågorna: vem gör vad, när och vad händer om personen inte kan?
Börja samtalet med en observation utan att döma någon. Till exempel: kärlet är fullt på kvällen och sedan ställer vi förpackningarna bredvid det. Föreslå sedan något konkret: kan vi komma överens om vem som tar ut det när hen går hemifrån och vem som gör det om hen är borta? Den andra personen behöver få möjlighet att berätta om ett hinder som du kanske inte ser. Det kanske är en olämplig sträcka eller så ansvarar personen redan för de flesta andra uppgifterna.
Överenskommelsen ska också ta hänsyn till det osynliga arbetet. Att hålla koll på vad som finns hemma, ta reda på regler och planera resor tar tid och uppmärksamhet. Om en person sköter all planering är det kanske inte rimligt att bara dela upp det sista, fysiska steget. Fördela uppgifterna utifrån vad ni kan och kom tillbaka till överenskommelsen efter att ni provat.
Välj uppgifter som passar barn och kollegors ålder, förmåga och ansvar. Undvik att jämföra vem som är en bättre människa utifrån hur många miljöuppgifter hen klarar av. Om någon inte håller med om förslaget kan ni prova ett mindre gemensamt steg eller göra en förändring inom ditt eget ansvarsområde. Dina personliga övertygelser ger inte i sig rätt att lägga på andra uppgifter som ni inte har kommit överens om. Målet är ett tydligt samarbete som går att genomföra i praktiken.